Jag har inte riktigt fattat än vad som har hänt.Kändes skönt att få prata av sig med dig Annica, jag behövde det just då, tack... Nu har vi fattat beslutet att Dixi ska obduceras. Vi sa nej först då vi inte tänkte riktigt klart. Det skulle ju inte ge oss henne tillbaka i alla fall och vi ville inte rota i det. Men nu känns beslutet bra och jag tror att när vi får veta orsaken är det lite lättare att gå vidare... Vi har en kanonbra veterinär och han ringde vid middag för att höra hur det var och om vi tänkt mer på om vi inte ändå skulle låta honom obducera henne... han skulle göra det i dag och kunde han se en orsak med blotta ögat så skulle han höra av sig, det har han inte gjort än så det är nog så att han har fått skicka iväg organen och då tar det ca 10 dagar innan han får svaret. Det är verkligen så ofattbart och overkligt det som hänt. Hur kan en liten hund på 1½ år gå ut på morgonen pigg och glad och sen inte komma in 5 minuter senare??? Det finns inte i min värld... Jag är alldeles tom inom mig och det kommer inga tårar längre... var så illamående i morse att jag bara ville kräkas. Samtidigt så kände jag att jag måste vara stark då P tog det väldigt hårt och jag måste vara stark för barnen. Jag tog det så klart också hårt men jag är stark i sådana lägen...på gott och ont. Jag har pratat med min mamma som i sin tur berättat det för andra som behöver veta. Vi har fortfarande inte sagt något till P´s föräldra. P har inte orkat och jag tror att det behöver komma från honom och inte mig just till dem... vi får ta det i morgon. Jag saknar dig så Dixi...

 

saom

19 januari 2007 19:29

Jag beklagar sorgen.

http://saom.blogspot.com

 

Kimmie

19 januari 2007 22:30

Det är ju en förlorad familjemedlem så det måste vara svårt. Hoppas barnen klarar det så bra som möjligt. Det låter ju onekligen konstigt eftersom hon var så ung. Stackars er.

http://kimmietid.blogspot.com

 

Annica

19 januari 2007 23:20

Att få prata är bästa medicinen fast man inte ibland inte tor det.Att förlora en kär oberoende djur eller människa är svår i alla lägen.Fast man vet om det pga ålder,sjukdom eller om det kommer så här utan förvarning.
Tiden läker sår men minnen finns kvar.De ska ni ta tillvara på.En dag skrattar ni åt hennes olatheter och de odörer hon släppt iväg :-)
Må det ta sin tid men den kommer...Jag vet....

Sköt om er alla..

http://petrolinahotrodders.websida.org

 

Nini

20 januari 2007 11:32

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Ja äntligen har maken startat sin semester.En vecka för sent men nu är den äntligen här och det är såååå skönt.Ja jag går ju hemma hela dagarna men det är ändå något speciellt när P startar sin semester.   Så nu tar jag riktigt blogguppehåll i a...

Idag har det varit varmt, riktig sommarvärme. Har mest bara slappat och inte gjort någon större nytta mer än var och handlade lite mat när maken kommit hem. Fick lämna in min älskade mobil också =( Ha ha nu låter jag ju nästan som dottern eller n...