lollo

12 november 2009 15:38

Stackare att ha ont är ingen lätt sak,det tar på krafterna.
Hoppas att det blir behagligare snart.Sänder en Kram till dig.

-Nena-

12 november 2009 15:52

lollo - Ja det är inte mycket krafter kvar känns det som.

Tack och kram tillbaka

Teija

12 november 2009 18:37

Vilket elände. Hoppas att du kan få lite lättnad snart... Och att det kan komma en bot till din plåga precis som för min familj där tre har diabetes. Man får kämpa tillsammans varje dag.
Stor tröstekram

-Nena-

12 november 2009 19:13

Teija - Ja önskar att de kunde komma på något botmedel mot bägge sakerna.
Visst får man kämpa på även om det känns motigt ibland...

Tack och kram till dig med.

Sussi

12 november 2009 19:34

Vad jag lider med dig!
Hemskt att behöva ha så ont.

Hossan

12 november 2009 19:53

Jag tycker att du var duktig och att du ska berömma dig själv för att du faktiskt gjorde det du ville göra just då - tömma diskmaskin samt fylla på den!!!
Men sen är det samtidigt korkat när man vet hur ont man får efteråt... Livet är inte rättvist! Jag tycker att du hittade en mycket passande "gubbe" att illustrera med. SÅ känner jag det med när jag får mer ont - aaarrrrgghhh

Lovar att läsa ikapp här längre fram. Har fått förlängt en vecka till så all ork och tid går åt där, när jag är hemma är det mest fokus på att försöka reparera sig inför nästa dag.

Hoppas att det snart kommer bättre dagar för dig - min bloggvän!

lyckans smed

12 november 2009 20:00

Sänder en dos lycka tilll dig...

Camilla

12 november 2009 20:20

Vet precis hur du känner.
Först att det gör så ont, det är jobbigt "bara" det.
Sen att inte klara det man en gång gjorde så lätt, det vanliga, det lilla... det är så frustrerande.
Och så saknaden av sin friska kropp, sitt friska jag, den man en gång var... den man VILL vara.

Vi får kämpa. Iblande gråta och faktiskt till och med skrika.
Ta vara på de bra/bättre dagarna.
Njuta de dagar vi kan njuta.
Stötta varandra!

Varma kramar
Camilla

Kimmie

12 november 2009 20:59

Så frustrerande det måste vara att inte kunna göra de där självklara sakerna - orättvist att kroppen straffar en.
Livet är inte enkelt, tyvärr!

-Nena-

12 november 2009 21:10

Sussi - Ja det är inget vidare...

-Nena-

12 november 2009 21:14

Hossan - Maken han peppade mig då han kom hem, inte för att det onda försvann men det kändes ändå bättre.

Visst passade gubben, det var precis så jag ville göra just då... om jag kunnat vill säga.

Grattis till förlängningen, kul och ta det lugnt, bloggen finns kvar när du har ork och lust .
Förstår att energin måste gå till allt annat som du måste göra.

Tack Hossan!

-Nena-

12 november 2009 21:16

lyckans smed - Tack för både besök och lyckan .)

-Nena-

12 november 2009 21:18

Camilla - Kämpa ja, det måste man för att hålla näsan över vattenytan.
Tårar kommer det massor och skriker gör jag ibland då jag är hemma själv annars rinner det över och går ut över familjen, de får ta så mycket i alla fall så det vill jag skona dem ifrån...

Kram

-Nena-

12 november 2009 21:21

Kimmie - Ja det är väldigt frustrerande att man inte kan göra de där vanliga sakerna som man gör i en vardag och jämt känna att man är beroende av någon som kan ta över eller hjälpa till.

Du har rätt att livet inte är enkelt och alla har vi våra svårigheter...